Gå direkt till innehåll

Andra rhabdovirusinfektioner än VHS, IHN och SVC

Fisk

En grupp virus av genus Vesiculovirus, som orsakar sjukdom hos flera fiskarter. Virusen har olika geografisk utbredning, vissa förekommer i Sverige, vissa inte. Yttre och inre blödningar är ett vanligt symtom.

Anmälningspliktig :

Ja

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Rhabdovirusinfektionerna Viral Hemorrhagisk Septikemi (VHS), Infektiös Hematopoietisk Nekros (IHN), European Lake Trout Virus och Spring Viremia of Carp (SVC) finns på separata sjukdomssidor.

Förekomst

Endemiskt förekommande i vildlevande populationer. Kan därmed ha stor påverkan på vildfisk och på vattenbruk om känsliga arter sätts i odling och rekryteras från vildlevande populationer. Öring (Salmo trutta), abborre (Perca fluviatilis), sutare (Tinca tinca), gös (Sander lucioperca), harr (Thymallus thymallus), gädda (Esox lucius), tånglake (Zoarces viviparous) är exempel på känsliga arter i Sverige.

Symtom

Fiskarna uppvisar förändrat beteende och onormala simrörelser. Blödningar i fenbaserna är vanligt förekommande. Blödningar ses i inre organ och det finns blodtillblandad vätska i buken.
Histopatologiskt ser man multifokala nekroser i mjälte, njure och lever.

Infektionsagens

Rhabdovirus, till exempel Perch rhabdovirus, Pike fry rhabdovirus, Tench rhabdovirus, Eelpout Rhabdovirus (EpRV)

Infektionsport

-

Spridning i djuret

Systemisk

Smittvägar

Med vatten och fisk. Vertikal överföring från moderdjur till avkomma kan inte uteslutas

Överlevnad

-

Provtagning och diagnostik

Diagnosställande baseras på klinisk bild, patologiska, histopatologiska fynd samt påvisande av virus. Metodiken för att påvisa viruset är isolering av virus i cellkultur samt konfirmering genom serumneutralisationstest, PCR eller ELISA.

Ta kontakt med diagnosticerande lab och informera att prov kommer innan provtagning genomförs.
För diagnos insändes antingen:

  • levande eller nydöd fisk
  • eller aseptiskt prov från njure, mjälte och hjärna eller hjärta placerat i virusmedium för transport.

Smittvägar, smittspridning, behandling och bekämpning

Öring är en migrerande fiskart och fungerar därmed också som en transportör mellan olika geografiska områden.
Någon verksam terapi mot sjukdomen finns inte. Vid rekrytering från vildlevande stammar se till att avelsdjuren är fria från smitta.

I förebyggande syfte är alltid god djurhållning och hygien de viktigaste faktorerna tillsammans med separat hållning av djurgrupper. Nyinköpta fiskar ska hållas i ”karantän” och eventuellt provtas för att säkra sjukdomsfrihet.

Observera risken att sprida infektionen, all utrustning som varit i kontakt med fisken eller fiskodlingen ska saneras och desinficeras. Inga besök på annan fiskodling bör utföras samma dag.

Risk för introduktion/smittspridning (release assessment)

Eftersom rekrytering av odlingsmaterial ibland sker från vilda stammar är denna grupp av virus av stor betydelse och risken för spridning denna väg är stor.

Hitta på denna sida

    Senast uppdaterad : 2019-11-29