Gå direkt till innehåll

Beskällarsjuka hos häst

Dourine

Häst

Beskällarsjuka (dourine) är en allvarlig, parasitorsakad könssjukdom hos hästdjur, men den har aldrig påvisats i Sverige. Hästar kan få vätskesvullnader i könsorganen, nässelutslag och förlamning. Där sjukdomen är allmänt spridd ses vanligen mildare symtom.

Anmälningspliktig :

Ja

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Förekomst

Vätskesvullnad (ödem) mellan frambenen hos häst med beskällarsjuka (dourine).
Vätskesvullnad (ödem) mellan frambenen hos häst med beskällarsjuka (dourine). Foto: Istituto G.Caporale Teramo, talien

Beskällarsjuka (dourine) har aldrig påvisats i Sverige. Det är förmodligen den äldsta kända könssjukdomen (venerisk) hos hästdjur och dessutom den enda som orsakas av en parasit. Sjukdomen förekommer enligt OIE (World Organisation for Animal Health) i delar av Afrika, Asien, Ryssland och sydöstra Europa och Sydamerika. Under första världskriget fanns sjukdomen globalt spridd, men den utrotades i länder som idag tillhör EU, liksom i Nordamerika. Italien hade dock ett utbrott 2011.

Symtom

Ödem i bakbenen hos häst med beskällarsjuka (dourine).
Ödem i bakbenen hos häst med beskällarsjuka (dourine). Foto: Istituto G.Caporale Teramo, Italien

Beskällarsjuka är en mycket allvarlig, ofta kronisk sjukdom som kan delas in i tre faser. Den börjar i genitalia (könsorganen) med vätskeansamling, fortsätter med hudförändringar och slutar med förlamning. Vid nedsatt allmän kondition och andra infektioner kan symtomen förvärras.  

  • Vätskeansamling (ödem) och inflammation i genitalia utvecklas vanligen en till fyra veckor efter infektion, men kan ta upp till sex månader.
  • Hingst får ödem  i penis, pung och förhud med omgivande hud, ibland ända fram till bröstkorgen. En slemmig, varig flytning från urinröret ses också.
  • Ston får ödem i och flytningar från vulva, vilket kan leda till vaginalframfall. Ödemet letar sig vidare till perineum (mellan anus och könsorgan), till juver och framåt längs buken. Ibland kan sår i vagina uppträda. Såren kan ge upphov till opigmenterade ärr (se bild), likt de som ses vid godartad beskällarsjuka (infektion med EHV-3). Kastning kan förekomma.
  • På detta följer, hos både hingst och sto, typiska ringformade, förhöjda hudlesioner, en till tio centimeter i diameter. Förändringarna påminner om nässelutslag (urtikaria) och ses framförallt på nacke, höftledsområde och nedre delen av buken.
  • Efter en tid kan en tilltagande nervskada utvecklas med försämrad koordination, svaghet och ökande förlamning. Även halvsidig ansiktsförlamning förekommer.
  • Hornhinneinflammation (keratit) och bindhinneinflammation (konjunktivit) ses ofta.
  • Feberattacker och blodbrist (anemi) kan följa och slutligen dör hästen.
  • Även om hästen överlever kan nedsatt kondition, muskelatrofi och utmärgling göra att djuret måste avlivas.

Smittämne (agens)

Opigmenterade ärr i vulvaområdet hos sto med beskällarsjuka (dourine).
Opigmenterade ärr i vulvaområdet hos sto med beskällarsjuka (dourine). Foto: Istituto G.Caporale Teramo, Italien

Beskällarsjuka orsakas av en protozo, Trypanosoma equiperdum. Det är den enda kända parasit som är veneriskt överförbar. Parasiten överlever inte utanför värddjuret. Det är svårt att skilja T. equiperdum från en annan trypanosom, T. evansi, som ger sjukdomen surra. Molekylära studier från senare tid visar att T. equiperdum troligen är en subtyp av T. evansi.

Smittvägar

Smittan överförs vid betäckning eller via artificiell insemination med infekterad sperma. Överföring från hingst till sto är vanligast men ston kan smitta hingstar. Föl kan ibland smittas av infekterade ston. Parasiterna kan försvinna från könsorganen i veckor till månader, oftare i sena skeden av sjukdomen, och då är djuren inte smittsamma. Åsnehingstar kan vara symtomlösa smittbärare. 

Patogenes

Kunskapen om hur om hur parasiten  orsakar sjukdom är dåligt känd. Det är dock känt att parasiten kan undvika immunförsvaret och påverka det genom att tillfälligt förändra glykoproteiner som sitter på parasitens yttre delar. Olika stammar av parasiten har också varierande förmåga att orsaka sjukdom.

Diagnos

Parasiten Trypanosoma equiperdum, mikroskopvy.
Parasiten Trypanosoma equiperdum, mikroskopvy. Foto: Istituto G.Caporale Teramo, Italien

Kliniska symtom vid beskällarsjuka kan vara mycket typiska. Men för att konfirmera sjukdomen i de fall symtomen är mer diffusa, samt hos kontaktdjur och andra riskgrupper krävs laboratoriediagnostik.

Påvisande av antikroppar mot parasiten i serum är en vanlig test. Korsreaktioner med antikroppar mot andra trypanosomer förekommer dock. Vid internationell handel med hästdjur krävs komplementbindingstest (CFT) enligt OIE. CFT används även framgångsrikt vid bekämpningsprogram. Det finns också andra antikroppspåvisande tester, som exempel IFA, ELISA och AGID.

I akut skede kan man också via utstryk från genitalia leta efter organismen i mikroskop. PCR (påvisande av parasitens DNA) används i länder där sjukdomen är vanligare.

Provtagning

För antikroppstest tas blodprov i serumrör. Sådan analys görs  vid import av hästdjur från vissa länder till Sverige och vid export när införsellandet så kräver.

Prov för mikroskopi och PCR är i dagsläget inte aktuellt i Sverige.

Behandling

På grund av den dåliga prognosen och att det dessutom inte finns något effektivt preparat mot sjukdomen är behandling inte aktuell. Det är därför viktigt att inte introducera sjukdomen till Sverige.

Isolering

Eftersom smittan är venerisk behövs egentligen inte någon avancerad isolering. Om en svensk häst skulle befinnas ha beskällarsjuka skulle den sannolikt isoleras, och all avelsaktivitet (betäckning, teasing, samling av sperma) och in- och uttransport av hästar skulle stoppas, tills smittrisken var bekräftat över. Andra hästar som haft sexuell kontakt med den infekterade skulle behöva isoleras och testas.

Stallrengöring och desinfektion

Parasiten överlever inte i miljön utanför värddjuret, vilket gör att desinfektion av stallmiljön inte krävs.

Profylax (förebyggande behandling)

Det finns inget vaccin mot beskällarsjuka. Infekterade ston och hingstar ska inte betäcka(s) eller användas för semin. Hästar som kommer från endemiska områden ska isoleras och testas negativt för antikroppar mot T. equiperdum med blodprov innan de används för avel.

Prognos

Prognosen är mycket dålig. Dödlighet av sjukdomen i Europa anges till 50-75 procent av drabbade, medan det finns mildare former i områden där sjukdomen är vanligare och då överlever fler smittade hästar. Att mildare former förekommer sägs bero på att olika stammar av parasiten har varierande förmåga att framkalla sjukdom. Många överlevande, kroniskt infekterade hästar avlivas ändå då de är en smittrisk och/eller av djurskyddsskäl.

Zoonosaspekt

Ingen känd risk för människor.

Vad säger lagstiftningen?

Sjukdomen är anmälningspliktig och regleras i Jordbruksverkets föreskrifter om anmälningspliktiga djursjukdomar (SJVFS 2012:24, K4). För import från land utanför EU (så kallat tredje land) är det Jordbruksverket som kan ge information huruvida test för dourine (och andra sjukdomar) krävs. Vid export till tredje land är det mottagarlandet som ställer krav på vad som ska vara testat innan de tillåter inträde.

Hitta på denna sida