Gå direkt till innehåll

Elakartad katarralfeber

Nötkreatur

Elakartad katarralfeber orsakas av ett herpesvirus. Nötkreatur, hjortar, antiloper och andra idisslare kan insjukna, men även andra djurslag kan drabbas. I Sverige och övriga Europa förekommer sporadiska fall.

Anmälningspliktig :

Ja

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Förekomst

Nötkreatur, hjortar, antiloper och andra idisslare kan insjukna i elakartad katarralfeber som orsakas av ett herpesvirus. Även enstaka sjukdomsfall hos gris har rapporterats. Får och gnu visar inga sjukdomssymtom men fungerar som reservoar för smittan. 

I Afrika och Indonesien är elakartad katarralfeber ett problem, liksom i USA där bland annat bisonrancher drabbas. I Sverige och övriga Europa förekommer sporadiska fall.

Det vanligaste är att ett enskilt nötkreatur insjuknar, men utbrott inom en besättning förekommer också. Under 2001–2018 rapporterades 1-11 indexfall per år av elakartad katarralfeber till Jordbruksverket. Under 5 procent av fallen registrerades i Norrland.

Klinisk bild

Symtomen varierar, men kan vara mycket dramatiska. Karaktäristiskt är hög feber, ögongrumling, flöden från ögon och nos samt sår och nekroser i mun och mule. I andra fall är symtomen mer vaga. Subkliniska fall förekommer. Dödligheten kan vara mycket hög, men det finns också rapporter om nötkreatur som överlevt den akuta fasen och hos vilka sjukdomen övergått i ett kroniskt stadium.

Differentialdiagnoser

Mul- och klövsjuka, blåtunga, "mucosal disease" (BVD-virus), IBR, meningit och andra centralnervösa sjukdomar.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Herpesvirus. OvHV-2 (ovint herpesvirus typ 2) där får är reservoar och AlHV-1 (alcelafint herpesvirus typ 1) där gnu är reservoar.

Inkubationstid:

Uppgifter om inkubationstiden varierar mycket – från cirka tio dagar till nio månader – men i typfallet troligen en till två månader.

Infektionsport:

Nötkreatur infekteras genom inhalation, oralt intag av virusinnehållande sekret eller eventuellt genom oralt intag av förorenat foder eller vatten.

Spridning i djuret:

Viruset infekterar T-lymfocyterna

Smittvägar

Smittan sprids från får till nöt, främst via nässekret (direkt eller via aerosol). Nära kontakt mellan djur krävs oftast men fall har rapporterats där får och nötkreatur varit minst 70 meter ifrån varandra. Inom en fårflock förs smittan med nossekret med mera från tacka till lamm eller från lamm till lamm. Utsöndring av virus är störst hos sex till nio månader gamla lamm. Virus finns främst i näs- och ögonsekret men virus-DNA har också återfunnits i träck och sperma. Ett nötkreatur utsöndrar dock inte fårets herpesvirus och för alltså inte smittan vidare.

Betydelsen av spridning via redskap, inredning med mera är oklar. Virus inaktiveras snabbt av solljus. Cellassocierat virus överlever dock 72 timmar utanför värden. Cellfritt virus inaktiveras snabbt i torr miljö men kan överleva mer än 13 dagar i fuktig miljö.

Provtagning och diagnostik

Diagnosen elakartad katarralfeber ställs bäst genom att fårets herpesvirus påvisas i blodprov (EDTA- eller heparinblod) från ett nötkreatur med symtom. Histopatologiskt (formalinfixerat material från förändrad vävnad, särskilt hjärna) ses vaskulit, proliferation av T-lymfocyter samt ackumulering av lymfoida celler i icke-lymfoida organ. 

Serum för detektion av specifika antikroppar är inte ett alternativ i dagsläget. I områden där både får och gnu är värddjur kan man särskilja deras herpesvirus med hjälp av PCR.

Behandling och profylax

Det finns ingen specifik behandling och heller inget vaccin mot elakartad katarralfeber. Behandlingen är understödjande för att minska djurlidande eller avlivning vid allvarliga fall. Genom att minimera stresspåverkan kan sjukdom hos subkliniskt affekterade djur undvikas.

Eventuellt kan det vara aktuellt att alltid hålla får och nötkreatur separat.

Hitta på denna sida