Gå direkt till innehåll

Endoparasiter (utom koccidier)

Inälvsmask

Får

I svenska fårbesättningar är det särskilt viktigt hålla koll på den stora magsmasken Haemonchus, som kan ge allvarliga sjukdomsproblem, och stora leverflundran, som är ett ökande problem. Symtom på parasitism kan vara nedsatt tillväxt, diarré, anemi, käftgropsödem, dödsfall, hosta (lungmask) och slaktanmärkningar på lever (leverflundror).

Anmälningspliktig :

Nej

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Förekomst

Ett antal endoparasiter är aktuella i svenska fårflockar. Vissa övervintrar på betet och andra övervintrar i fåren.

I cirka 25 procent av träckprover för parasitkontroll påvisas Haemonchus contortusStora leverflundran har blivit vanligare. Parasiten finns på fuktiga beten, till exempel strandängar, särskilt i södra och västra Sverige. Lilla leverflundran är mycket vanlig och finns särskilt på ängs- och skogsbeten. Små lungmaskar är relativt vanliga.

Symtom

Oftast subklinisk sjukdom (nedsatt tillväxt hos lamm). Diarré. Ofta är lammen är mer utsatta för endoparasiter och uppvisar kraftigare symtom än tackorna, som sällan visar symtom.

Haemonchus: Anemi, bleka slemhinnor, ödem i käftgropen, plötsliga dödsfall. Högdräktiga tackor kan bli mycket påverkade.

Stora leverflundran: Ödem i käftgropen, anemi, dödsfall. (”Bleka, magra, slöa”).

Lungmask kan ge hosta, men det är vanligare med subkliniska infektioner.

Lilla leverflundran ger oftast inga symtom

Bandmask orsakar sällan problem. Segment kan ses i träck.

Differentialdiagnoser

Diarré av annan orsak, underutfodring, bristsjukdomar, anaplasmos etcetera.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens

Exempel på arter som förekommer hos svenska får: Haemonchus contortus (stora magmasken), Trichostrongylus spp.; Trichostrongylus axei och T. colubriformi (lilla magmasken/lilla tarmmasken), Teladorsagia (Ostertagia) circumcincta (mellanstora magmasken), Nematodirus spathiger, N. filicollis och N. battus (tunnhalsad tarmmask), Bunostomum trigonocephalum (hakmasken), Dictyocaulus filaria (stora lungmasken), Muellerius capillaria (liten lungmask)Moniezia expansa (bandmask), Dicrocoelium dendriticum (lilla leverflundran) och Fasciola hepatica (stora leverflundran).

De vanligaste arterna är Teladorsagia circumcincta och Trichostrongylus spp. Haemonchus contortus är på stark frammarsch.

Infektionsport

Oral

Spridning

Parasiterna ligger i dvala under vintern hos livdjuren. Under inverkan av vårljuset och hormonet prolaktin producerar parasiterna stora mängder ägg, så kallad ”spring-rise”. En del parasiter övervintrar på betet (till exempel Nematodirus).

Smittvägar

Får som har varit på bete har parasiter i magtarmkanalen. Tackor lider vanligen inte av de relativt få parasiter de har men är effektiva spridare av parasitsmitta på beten.

Immunitet

Lamm utvecklar gradvis immunitet mot de flesta endoparasiter från fyra till sex månaders ålder och har ganska god immunitet vid tio till tolv månader.

Fasciola: dålig immunitet och det är oftast äldre djur som drabbas hårdast. Obehandlade får kommer att bygga upp smittrycket i besättningen.

Överlevnad hos parasiten

Övervintrar på betet gör bland annat Nematodirus spp., Teleadorsagia circumcinta, Tristrongylus axei och Fasciola hepatica.

Prepatensperiod

Beror på parasitart och väder. För mag-tarmnematoderna tar det två till fyra veckor från upptag oralt till urskiljning av ägg via faeces. Utvecklingen från ägg till infektiös larv på betet tar tre till fyra veckor (en vecka – flera månader).

Provtagning och diagnostik

Träckprov. Slaktanmärkningar. Obduktion.

Behandling och profylax

Grunden i parasitbekämpning är att förebygga parasitproblem genom ”rent” välkomstbete för lammen, betesplanering och parasitfria beten (=med lågt parasittryck) samt strategiska avmaskningar grundade på bland annat träckprovsundersökningar.

”Parasitfria” eller ”rena” beten:

  • Ett nytt bete som aldrig betats av får eller lamm förut.
  • Ett fårbete som vilade från får föregående säsong (kan ha betats av nöt eller häst).
  • Vallåterväxt.

God utfodring är förutsättning för god motståndskraft mot parasiter.

Avmaskning ska bara ske vid behov, efter träckprovsresultat. För att reducera betessmittan är det viktigt att avmaska tackor, efter lamning, men före betessläpp för att komma åt parasiter som övervintrat i tackorna för att de inte ska smitta lammen på vårbetet. Inköpta får ska avmaskas i karantän efter träckprovtagning och kontroll av behandlingseffekt ska göras. Effektiv avmaskning förutsätter:

Rätt avmaskningsmedel, rätt dosering, rätt administrering, rätt tidpunkt (i samband med betesbyte eller på stall), ”rätt” djur (god utfodring, god kondition, god hälsa)

”Rent” bete efter avmaskning rekommenderas.

Resistens mot avmaskningsmedel är ett ökande problem inom fårproduktionen i hela världen.
Resistensläget för svenska får är gott men resistens förekommer bland annat hos Haemonchus.

Hitta på denna sida