Gå direkt till innehåll

Granulocytär anaplasmos som zoonos

Fästingfeber, ehrlichios,

Vanliga fästingar sprider och kan infektera både människor och djur med bakterien Anaplasma phagocytophilum, den bakterie som orsakar granulocytär anaplasmos. Bakterien har tidigare gått under benämningarna Ehrlichia equi och Ehrlichia phagcytophila.

Anmälningspliktig :

Nej

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Förekomst

I Sverige är granulocytär anaplasmos sedan 1950-talet känd som betesfeber hos nöt och får. Från 1990 och framåt har sjukdomen även påvisats hos hund, häst och katt. De första europeiska fallen hos människa rapporterades så sent som 1997. Fall med granulocytär anaplasmos hos människa har även diagnostiserats i Sverige.

Smittämne

Bakterien som orsakar granulocytär anaplasmos har förmåga att infektera och föröka sig i de vita blodkropparna.

Smittvägar

Bakterien sprids huvudsakligen via fästingar. Inkubationstiden har angetts till någon eller några veckor efter ett smittande fästingbett. Smittreservoaren är inte känd, men i USA har vissa smågnagare utpekats.

Symtom

Symtom hos människa är feber, huvudvärk, muskelvärk och eventuellt illamående med influensaliknande symtom. I regel noterar den smittade inga symtom alls.

Hos djur kännetecknas sjukdomen av akut hög feber och nedsatt aptit. Hundar kan få diarré och kräkas, hästar får ofta bensvullnad och kor upphör med mjölkproduktionen. Alla djur får dessutom en trombocytopeni – antalet blodplättar sjunker.

Diagnos

Diagnosen kan misstänkas utifrån den kliniska bilden, samt vissa karakteristiska förändringar i blodbild och leverprover. Serologiska metoder används ofta för att fastställa diagnosen.

Förebyggande åtgärder

Att använda täckande klädsel är det bästa sättet att förebygga fästingbett. Myggmedel kan eventuellt ha en avskräckande effekt, men ger inget tillförlitligt skydd mot fästingbett. Det är viktigt att snarast avlägsna fästingar. Granulocytär anaplasmos kan behandlas med antibiotika.

Hitta på denna sida