Gå direkt till innehåll

Rödsjuka

Erysipelas

Gris minigris

Rödsjuka drabbar framför allt gris och fjäderfä över hela världen, men rödsjukebakterien har även isolerats från människa och en mängd andra djurslag. Hos gris kan ses både akuta och mer kroniska sjukdomsförlopp, vilka framför allt kännetecknas av hög feber och hudutslag respektive ledinfektioner.

Anmälningspliktig :

Nej

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Ja

Smittämne och smittvägar

Rödsjuka och dess kroniska varianter orsakas av en grampositiv bakterie, Erysipelothrix rhusiopathiae. Bakterien anses vara ubikvitär. Grisar kan bära bakterien i tonsillerna vilket tros spela en roll för smittspridning till miljön och andra grisar. Även andra djurslag tros fungera som reservoarer för smittan. Sjukdom hos människa är dock sällsynt och ses framför allt hos personer med kontakt med sjuka djur eller hos till exempel slakteripersonal.

Rund agarplatta med rött innehåll samt märken av bakterien Erysipelothrix rhusiopathiae.
Rödsjuka orsakas av bakterien Erysipelothrix rhusiopathiae. Foto: Annika Karlsson/SVA

Klinisk bild

Grisar som insjuknar i akut rödsjuka upphör att äta, får hög feber, ofta över 41°C, samt i de klassiska fallen röda, upphöjda, romboida fläckar i huden. Den kroniska formen av rödsjuka är framför allt förknippad med artriter, men även endokardit och plötslig död på grund av cirkulationssvikt hör till sjukdomsbilden. Hos dräktiga djur kan rödsjuka orsaka aborter och galtar kan drabbas av tillfällig sterilitet, vilket orsakas av den höga febern.

Provtagning och diagnostik

Diagnos kan ställas genom obduktion med påvisande av bakterien i förändrad vävnad hos sjuka grisar. Bakterien är dock ofta svår att odla fram från vävnadsprover från gris, varför immunohistokemi eller PCR kan vara ett alternativ. Serologi är ofta svårtolkat på enstaka individer, då många grisar har antikroppar mot rödsjukebakterien eftersom den är vanlig i grisarnas omgivning. Tydliga titerstegringar har dock setts på besättningsnivå i samband med utbrott av rödsjuka.

Ett internationellt projekt där rödsjuka hos höns, grisar och vildsvin studeras pågår vid Statens veterinärmedicinska anstalt. I projektet medverkar tre länder: Sverige, Danmark och Italien.
I projektet kommer forskarna bland annat att undersöka smittkällor, smittvägar och riskfaktorer för utbrott med målsättningen att genom ny kunskap kunna minska och förebygga utbrott i framtiden.

Foto på tonsiller.
Grisar kan bära rödsjukebakterien i tonsillerna. Foto: Annika Karlsson/SVA

Behandling och förebyggande åtgärder

Akut sjuka djur måste behandlas med antibiotika. Bakterien är penicillinkänslig och ingen resistensproblematik har rapporterats i Sverige. För att förebygga rödsjuka finns det vaccin, vilket oftast ingår i vaccinationsprogrammen för suggor i Sverige. Vid framför allt utegrisproduktion kan det vara motiverat att även vaccinera unga grisar för att motverka utbrott av akut rödsjuka och artriter hos slaktsvinen. Utbrott förekommer även ibland hos grisar på stall utan direktkontakt med den yttre miljön. Smittkällan har då misstänkts vara halm eller hö som kontaminerats med rödsjukebakterier.

Rödsjuka hos minigris

Rödsjuka kan ge hög feber, påverkat allmäntillstånd och röda, fyrkantiga utslag på huden. Kronisk rödsjuka kan ge infektioner i leder och hjärta. Rödsjukebakterierna finns i jord och också i avföring, urin och saliv från smittade grisar. Smittan kan föras över till människor. Hos grisar kan rödsjuka förhindras genom vaccinering, men om akut sjukdom bryter ut är antibiotika ett effektivt botemedel.

Hitta på denna sida

    Senast uppdaterad : 2019-10-09